Medmänniskor eller motmänniskor?

En rabbin (en slags lärare och präst) frågade en dag sina lärjungar hur de visste att natten var över och en ny dag börjat gry.
– Kan det vara, frågade en av dem, när jag ser ett djur på avstånd och kan se om det är ett får eller en hund?
– Nej, svarade rabbinen.
– Kan det vara, frågade en annan, när jag på avstånd ser ett träd och kan säga att det är ett fikonträd eller ett olivträd?
– Nej, svarade rabbinen.
– Vad är det då, frågade lärjungarna sin lärare.
– Det är svarar han, när du ser en mans eller en kvinnas blick och du ser att han eller hon är din bror eller syster. För om ni inte kan göra det, oberoende av vilken tid det är på dygnet, så är det fortfarande natt.

Jag vet inte hur ni vill tolka denna berättelse, men jag tänker att varje människa vi möter är vår medmänniska. Oavsett ålder, ursprung, hudfärg, åsikter, sexuell läggning, begåvning, sysselsättning etc. så är vi här tillsammans här på jorden. Vi måste inte älska alla – det är svårt (alla kan inte vara en Moder Theresa) men vi kan hjälpas åt, försöka se saker från varandras perspektiv och visa respekt. Och när vi inte klarar det så kan vi säga förlåt.

Allt som oftast i verkligheten tenderar vi människor att agera mot istället för med varann, som motmänniskor istället för medmänniskor. Tänker kanske att det spelar ingen roll vad jag gör eller säger till den här människan, vi kommer aldrig att ha med varann att göra igen. Men VAD vet man om det? Inte kan vi se in i framtiden? Jag träffade själv en person en gång, som jag inte fick särskilt gott intryck av pga det bemötande jag fick, som jag sedan träffade igen bara några timmar senare – vi var på väg till samma ställe! Ett snopet igenkännande ansikte bad så småningom om förlåtelse, och vi blev faktiskt vänner!

Att agera med och inte mot, är särskilt viktigt när vi har olika maktpositioner i vårt möte. Om jag är en myndighetsperson och träffar en medborgare har jag ett särskilt stort ansvar för att bemöta på ett schysst sätt. För att citera Astrid Lindgren när hon berättar om Pippi:

”Då blir de bägge tjuvarna så rädda och börjar gråta. Pippi tycker synd om dem och ger dem var sin gullpeng att köpa mat för. För Pippi är snäll. Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.”



Kommentera