Vi vet inte om det är bra eller dåligt – sedelärande historia

Det var en gång en strävsam, godhjärtad och ganska fattig bonde som bodde i en by i ett avlägset land. Emellanåt gick han till en vis man en bit utanför byn, för att få goda råd när tillvaron var svår.

Nu hade bonden äntligen sparat ihop för att kunna köpa sig en häst. Han var stoltare och lyckligare än någonsin där han visslande gick med hästen, på väg till deras första gemensamma arbetsdag. Men dagen slutade i stor olycka. Hästen sprang bort och stod inte att finna någonstans. Bonden var förkrossad. På kvällen gick han till den kloke mannen.

När han kom dit sa han: ”Mästare, en förfärlig olycka har drabbat mig. Min häst som du vet att jag sparat till och längtat efter, sprang bort ifrån mig efter bara en dags arbete. Hur kan livet vara så här orättvist?”

Den kloke mannen tittade med varma ögon på honom och sa: ”Vi vet inte om det är bra eller dåligt.” Det var lite svårt för bonden att acceptera ett sådant svar, men han visste att det inte var någon idé att försöka få något mer ur sin mästare, så han gick hem för att sova.

Nästa förmiddag återvände han glädjestrålande till mästaren och sa: ”Mästare, i morse när jag vaknade hade hästen återvänt och dessutom fått med sig ett sto hem. Vilken lycka!” Det kändes för bonden, som om mästaren tittade rakt in i hans hjärta när han sa: ”Vi vet inte om det är bra eller dåligt.”

Det var ju ett ganska konstigt svar i det här sammanhanget, tyckte bonden. Men glad över sin stora tur brydde han sig inte mer om det, utan gick hem för att låta sonen hjälpa till att rida in den nya vildhästen. Nästa dag kom bonden åter till den kloke mannen. Röd i ögonen och vild i blicken. ”Mästare, en förfärlig olycka har hänt mig. Min älskade son skulle igår hjälpa mig att rida in det nya stoet. Han trillade av och bröt både armar och ben. Han lider svårt och dessutom, vem skall nu hjälpa mig med skörden. Hur kan livet vara så orättvist?”

Den kloke mannen tittade på bonden med stor medkänsla. Till sist sa han: ”Vi vet inte om det är bra eller dåligt.”

Bonden kände sig föga tröstad av dessa ord. Det var lätt för en som inte behövde arbeta att säga så!

Ytterligare en dag passerade innan bonden återigen besökte den vise mannen. Denna gång omgavs han av ett stort lugn och hans blick var fylld av vördnad och frid. Han tog till orda: ”Mästare, i går kväll kom det en grupp soldater till byn, för att hämta med sig alla ynglingar ut i det förbannade kriget. Men min son hade de ingen användning för, där han låg med brutna armar och ben. Jag förstår dig nu. Vi vet inte om det är bra eller dåligt!”



Kommentera