En lärare tog med ballonger till skolan, bad sina elever blåsa upp dem och sedan skriva sina namn på ballongerna.
Alla elever skrev sitt namn på varsin ballong och kastade ut dem i korridoren medan läraren blandade dem från ena änden till den andra.
Läraren gav dem sedan fem minuter att hitta ballongen med deras eget namn på. Eleverna sprang runt och letade frenetiskt men när tiden gått ut hade ingen hittat sin egen ballong.
Då sa läraren till dem att ta ballongen närmast dem och ge den till den person vars namn stod på ballongen.
På mindre än två minuter hade alla fått sin egen ballong.
Slutligen sa läraren "Ballonger är som lycka. Ingen kommer att hitta den om man bara letar efter sin egen. Istället, om alla bryr sig om varandra, kommer alla att hitta sin mycket snabbare."
Jag har inte hittat någon uppgift om vem som skrivit detta. Berättelsen finns på flera olika ställen på nätet, framförallt på engelska. Kanske känns den lite enkel, så lätt hittar vi inte lyckan menar nog den realistiska personen. Men efter att jag läst den kunde jag inte släppa tanken på att jag dels skulle vilja prova övningen på riktigt! Dels började jag fundera över vilken medmänniskas ballong jag ska hjälpa till att plocka upp och lämna över idag?
