Ett valspråk, motto eller devis är en ofta kort och kärnfull sentens som uttrycker vad en person, organisation eller nation har som mål eller underliggande tanke. (Wikipedia)
Jag har två motton!
Det första är:
"...Att leva är icke nog. Frihet, solsken och en liten blomma måste man hava....." Det är ett citat från H C Andersens "Sommerfuglen", och symboliserar flera av de viktigaste sakerna i livet tycker jag.
Mitt andra motto är:
"Vad kan jag göra för att den här personen - eller gruppen - ska bli mer framgångsrik?" De här orden fick jag höra för första gången för många år sedan. En talare vars namn jag inte minns hade med det i en föreläsning, och orden gick rakt in i mitt hjärta och hjärna och stannade kvar där.
Jag gillar verkligen dessa ord! Men de ställer också stora krav…
Orden ger mig tankebränsle. Jag tänker på bemötande, hur vi är mot varandra, vad vi gör för varandra, vad vi säger och inte säger, hur vi säger det vi säger, vad vi tänker om varandra....
Om jag träffar en människa som beter sig väldigt dumt mot någon – kommer den personen att bli mer framgångsrik om jag ignorerar det? Om jag skäller ut efter noter?
Om jag är en riktig curligmamma och gör allt för mina barn - blir de mer framgångsrika i livet då?
Om jag äter en lunch som inte smakar bra – kommer restaurangen att bli mer framgångsrik om jag inte säger något? Kommer personalen att lyssna om jag skäller och gormar? Troligen inte. Bättre då att ge ett förbättringsförslag än att lämna ett klagomål.
Att hjälpa någon att bli mer framgångsrik handlar ofta om att ge bekräftande feedback, se det som är bra, leta efter styrkorna, stärka de goda sidorna – inte att peka och peta på tillkortakommanden. När jag vill ge feedback till någon – då får jag först tänka igenom på vilket sätt jag ska göra det. Väga mina ord på guldvåg.
Om jag bara skulle tänka på mig själv, så kanske jag i många fall skulle avstå från att ge en annan människa feedback. Till exempel om jag retar mig på ett dåligt bemötande eller beteende. Jag kanske tänker: Jag orkar inte! Om personen nu vill göra så där så är det väl hens ensak... Eller så blir jag arg och vill skälla ut personen ifråga, eller hämnas, vara elak tillbaka... Men om jag tror att jag faktiskt kan bidra, då kräver det ett mer osjälviskt beteende från min sida. Vad kan jag göra för att denna människa ska bli mer framgångsrik i livet? Behöver personen en vän? Ett gott råd? En kram? En klapp på axeln? Ska jag ge av min tid?
Jag funderar ett par varv extra innan jag ger feedback till någon.
Jag tänker: Är det här rätt feedback att ge till denna person, kommer hen att bli mer framgångsrik om jag säger detta?
Är det lagom mycket - inte för mycket eller för lite - att ta emot? Jag väger orden på guldvåg...
Jag måste tänka mig för i möten med människor i min vardag såväl som i mitt arbete. Jag måste ta ansvar för det jag ser.
Jag rekommenderar mottot varmt!