"Det var en gång ett löv som var rädd att släppa taget om sitt träd och falla ner till marken. Det höll sig ihärdigt och ängsligt kvar på sin gren, rädd för förändringar. Lövet längtade tillbaks till sommaren, och kunde inte föreställa sig att något gott skulle kunna komma av att lämna det välbekanta och kända. Naturligtvis så föll det så småningom och när lövet gjorde det fick det för första gången se trädet i sin helhet, och blev förundrad."
Vi har alla tillfällen när vi håller fast vid det välbekanta, är rädda för det oundvikliga och vägrar att släppa taget. Vi håller fast vid det välbekanta för allt vad vi är värda, genom stormar och orkanvindar, bara för att upptäcka att när vi till slut måste släppa taget, så är saker är inte så illa som de verkat. När vi släpper, kan vi se helheten.