I Metodbanken finns en stor samling av berättelser och citat, både nyare material och gamla godingar. Det här är en berättelse som jag blev påmind om häromdagen. Varsågoda:
En föreläsare skulle undervisa om ämnet stress och inledde sin lektion med att hälla upp ett glas vatten.
”Hur tungt tror ni att det här glaset är?” frågade han publiken.
Många slängde ur sig en gissning och svaren blev allt mellan 100g och 500g.
"Det är visserligen sant att glaset exakta vikt är 371 g”, svarade föreläsaren. ”Men det är inte det viktiga i sammanhanget. Det viktiga är hur länge jag håller glaset. Om jag håller det i en minut så är det inga problem. Om jag håller det en timme, så kommer min arm att värka. Om jag tvingades hålla det i en hel dag skulle ni antagligen få tillkalla ambulans. Vikten är den samma men ju längre jag håller glaset, desto tyngre blir det.”
Föreläsaren ställde ner glaset, innan han fortsatte:
”Om vi bär omkring på våra bördor hela tiden så kommer de förr eller senare att ha blivit så tunga att vi inte klarar av att bära dem längre. Om vi aldrig slutar tänka på jobbet kommer den arbetsbördan att bli oss övermäktig. Därför måste vi kunna släppa jobbet när vi går hem. Och om vi aldrig tillåter oss att slappna av och njuta en stund därför att vi oroar oss för en sjuk anhörig eller en vän som behöver vår hjälp – då kommer det att bli oss övermäktigt. Vilka bördor du än bär på – sätt ner dom en stund och vila en stund innan du fortsätter. Det märkliga är nämligen att när det är dags att lyfta upp dem igen har de blivit både lättare och färre.”